Hillevi Vivi Bublic ♥

Jag kommer ihåg i sexan. Vi skulle praoa i två dagar. Jag hade frågat både mamma och pappa om jag kunde få vara hos dem. Men det gick inte. Så sa mamma:
"Du kanske kan vara hos Vivi? Hon jobbar ju i köket på rådhuset."
Det var mammas äldre syster och jag visste knappt vem det var. Men jag gick med på det. Under dessa två dagar lärde jag känna en person som skulle komma att bli en förebild för mig.

Hillevi, Vivi, Bublic
Hon var aldrig arg.
Alltid glad.
Hon skrattade mycket.
Hennes hår var coolt.
Det var oranget.
Men.
Hon rökte.
Hon slutade tillslut.
Men det var försent.

Förra året fick hon veta att hon hade tumör. Som om inte det var nog. Det var en cansertumör. Vivi kämpade tappert på och alla läkare stod och gapade över hur frisk hon verkade med alla sina värden.

Runt julen 2008 åkte hon in på sjukhuset igen. Hennes organ hade börjat dö. Men hon kämpade på.

Den 1 februari 2009 tog hon sitt sista andetag.

Jag blev ledsen. Men jag grät inte.

Idag var begravningen. Min första begravning. Där var säkert 40 pers. Hon hade alltså många vänner, och en stor släkt.
Mitt på golvet står kistan. Runt ligger det fullt med blommor i färgerna röd, orange och gul..

Det var knäppt tyst i kyrkan.
Några snyftade.
Någon snöt sig.
Kyrkklockorna började ringa.

När de tystnade startade låten
Non, Je Ne Regrette Rien.
(Franska - Jag ångrar ingenting)
Tårarna kom.
Jag bet ihop allt vad jag kunde.

Prästen gick fram och pratade.
Därefter slog alla upp psalm 90.

Blott i det öppna har du en möjlighet.
Låser du om dig kvävs och förtvinar du.
Ut i det fria skall du med Herren gå.
Kraften fullkomnas mitt i din svaghet då.
Leva i världen omvänd till verklighet,
vänd mot Guds framtid, följd av hans trofasthet.
Mörkret du möter aldrig i ensamhet.
Blott i det öppna ligger din möjlighet.

Tårarna forsade.
En ung tjej gick fram och sjöng.
Prästen pratade mer.
Ny psalm.
Tjejen började sjunga igen, men var tvungen att avbryta då hon började gråta.
Då grät jag igen.

Istället började låten I will Always Love You spelas.
Det var dags att ta ett sista farväl.
Alla fick gå fram och lägga blommor och säga något.

De sorgligaste var nog när Tommy, hennes son, ställde sig vid kistan.
Han grät och la blomman, sedan kastade han sig över kistan och ropade "Mamma!".

Därefter gick det fram tre herrar. Antagligen vänner till henne. De ställde sig på varsin sida av kistan, och bockade.

Av jord har du kommit, jord skall du åter bli.
Vi ses Vivi! ♥